Vakna på fel sida

Ja det kan man säga att jag gjorde igår morse, måndagen till ära. Råkade ju ut för en riktig bondförkylning för två veckor sedan. Eftersom jag har fobi för nästäppa – jag kan verkligen inte andas genom munnen – så tar jag nässpray så länge jag ens kan ana att en täppa är i annalkande. Så idag 14 dagar senare går jag fortfarande på spray. Jag har testat med nässköljningskannan tre gånger men inte ens det hjälper och då är det illa.

Nåväl, på nattygsbordet (nattduksbordet, ja vad heter det egentligen?) finns det jag behöver för en god natts sömn: ett antal påbörjade böcker, sänglampa, handkräm, läppvalla, mobil (för väckning) och numera även nässpray. I går morse när klockan (mobilen alltså) ringde så stängde jag av den och sträckte mig efter nässprayen som följer mig vart jag går. För tillfället var jag inte täppt eftersom jag vaknat på natten och sprayat eftersom jag trodde att jag skulle kvävas när effekten av kvällsdosen gått ur näsan. Jag sträckte mig i alla fall efter sprayen som i mörkret och fumligheten ramlar ner mellan sängbordet (så heter det!) och sängstolpen. Ni vet där bland alla sladdar… När jag sträcker mig efter den lilla, lilla flaskan känner jag hur jag liksom glider ur sängen. Jag försöker klamra mig fast i madrassen men får tag i täcket, och helt plötsligt har jag dunsat ner på golvet och efter kommer täcket och lägger sig över mig. Vera, snart 49 år, ramlar ur sängen som en annan 1-åring. Herregud.

Nu såhär i efterhand garvar jag ju åt det, det måste ha sett fantastiskt roligt ut! Och jag fick tag på nässprayen.

To hell and back

Ja, jag har alltså varit förkyld… Det finns de som säger att en mancold är det värsta man kan råka ut för men det är inte sant. En Vera-cold är värre! Jag har inte varit sjuk på så länge att jag glömt hur det är. Att jag inte varit sjuk är jag övertygad om beror på att jag äter mindre kött, mindre mejeri, mer ingefära och honung plus att jag brukar röra på mig. Denna höst har varit rolig men otroligt intensiv, och träningen – och yogan – har fått stryka på foten. Det tillsammans med att jag inte hunnit/orkat laga mer vegetariskt till mig i kombination med att jag inte shottat ingefäragrejs på morgonen på en vecka har gjort mig mottaglig. Till detta kan vi lägga att jag åker pendeltåg OCH tunnelbana varje vardag. Och det är ju som att be om att bli sjuk, det är sen gammalt!

Mycket riktigt. Kände i söndags natt att halsen började bråka med mig och det utvecklades till en cold from hell som kulminerade i torsdags (ja, den höll fan på länge!) för att klinga av och idag bara bestå av täppt näsa (vilket är en av mina fobier) och rosslig röst. Jag som skröt på jobbet att det var JÄTTELÄNGE sen jag blev sjuk… Don’t jinx it!

Mitt i det lilla friskavbrottet så har jag pryat på Kronans Apotek här i Haninge. img_2645Vi packade ihop en kampanj och byggde upp nästa – min första ”egna”! Jag har haft sån noja inför det, tänk om jag totalt missuppfattat hela grejen och lyckats sabba hela klabbet… Det är en sak att sitta med det här giganorma Excelarket och skapa ett bra skyltmaterial, en helt annan sak att se slutresultatet ute på plats… Och visst blev det en del fel, men inte på det fundamentala, utan på det material vi faktiskt har möjlighet att ändra på. Men jag som inte vill lämna ifrån mig något som inte är perfekt har ju nojjat lagom ska ni veta… En tröst är att t.o.m. min proffsiga kollega fallerar ibland, och den här kampanjen hade tydligen inte jättemånga fler fel än det brukar vara. Så på det stora hela får jag nog ändå erkänna att det blev en trea på en femgradig skala.

Imorgon börjar jobbet med nästa stora kampanj, och denna gång ska jag definitivt upp till en stark fyra! Det ska bli kul och nu har jag en helt annan förståelse för hur det faktiskt fungerar ”irl”. Dessutom är det alltid kul, inspirerande och bra att komma ut och träffa de som jobbar ute i verksamheten!

Annars då? Jo, familjen pinade ut mig på stan i helgen och vi gick på Vikingaliv. img_2677Det hade vi kunnat låta bli, för det var mig ett fattigt museum… Lärorikt om en intressant tid i vår historia, men det kunde verkligen ha varit bättre. Mycket intressant information gick förlorad eftersom man inte jobbat tillräckligt med ljudsättningen. Jag tror att det är meningen att man ska kunna få informationen genom s.k. ljudduschar, men ljudet mellan de olika informationsplatserna läckte så det blev bara en allmänt hög, jobbig ljudnivå. Jag som dessutom inte har jättebra hörsel tappade intresset snabbt. Plus lite feber och snor. En härlig helg haha!

Och nu till något helt annat! Just nu slötittar jag på en dokumentär om stenåldern på Orkneyöarna. En ögrupp jag knappt visste var den låg. Intressant program, men bäst är ändå Neil Oliver, programledaren. Skulle kunna döda för att få höra hans skotska härliga dialekt varje dag, den är helt fantastisk! Jag är ju en sådan som kan kolla på program som är helt kass om jag bara får höra ett vackert språk. Eller åtminstone intressant. I veckan såg jag t ex en annan dokumentär från Färöarna, där de börjat inse att de får i sig alltför mycket kvicksilver via kött och späck från grindvalar, eftersom vi håller på att mörda vår planet med vårt habegär. Där pratar man också ett väldigt speciellt språk!

 

 

Jag har bott granne med en styckmördare

Ja det är faktiskt sant! Mamma berättade för ett tag sedan det rysligaste jag hört på länge. Från det att jag gick i femman tills jag flyttade hemifrån bodde vi i ett helt vanligt hus i en helt vanlig förort till Stockholm. Våra grannar minns jag mycket väl. På ena sidan bodde en trevlig judisk familj och mittemot bodde Bengt Bedrups dotter med familj. Jag brukade sitta barnvakt åt deras två söner. På andra sidan bodde ett par som var något äldre än mina föräldrar. De vuxna i familjen kommer jag ihåg mer än sonen som var 6-7 år äldre än mig, med andra ord helt ointressant.  Jag har ett svagt minne av en stillsam kuf men vet inte om det är ett konstruerat minne eftersom jag gärna vill tro att han inte framstått som helt normal.

Grannmamman hade det nog inte så lätt för pappan drack och det hände att han tog ut sina aggressioner mot mamman rent fysiskt. Jag tror att ”alla” i kvarteret visste om det, men då var man inte så anmälningsbenägen som man kanske är idag. Jag undrar förresten rent allmänt om jag skulle anmäla min egen granne om jag visste att han slog sin fru. Nu har jag ingen granne, och den som bor närmast har ingen fru så jag vet faktiskt inte. Och jag hoppas innerligt att jag slipper ta reda på det.

Nåväl. Jag flyttade hemifrån, och mina egna föräldrar flyttade från huset runt 1990. Den alkoholiserade grannpappan och den kuvade grannmamman gick bort för många år sedan och sonen fick ta över huset. Han gifte sig med en kvinna och fick två döttrar som jag tror är någonstans i tonåren.

Så långt borde allt vara frid och fröjd. Men ni vet, i de lugnaste vatten går de fulaste fiskarna. I våras ”försvann” frun. Maken polisanmälde försvinnandet, Missing People var inblandade och det var tydligen ett jäkla liv. Nu måste jag säga att jag inte har hela historien, utan har fått en del information från ”sanningssajten” Flashback och dragit en del egna slutsatser. Kontentan är i alla fall att polisen kom hem till maken i sensomras och hittade rester av frun i klotgrillen och resten i bakluckan på en bil i ett Shurgardförråd i Solna.

Tydligen (objection your honour, hearsay) har paret bråkat, hon har fått en knuff och ramlat bakåt och slagit huvudet i ett bord och helt enkelt dött. Därefter har maken – hur uttrycker jag det här utan att det ska bli snaskigt och vidrigt? – styckat kroppen och försökt göra sig av med den. Så styckmördare kanske är fel ord, men faktum kvarstår att han styckade henne även om han inte planerat att ta livet av henne.

Det här är så fruktansvärt att jag saknar ord! Självklart tänker jag mest på flickorna. Hur lever de idag? Hur hanterar man att mamman först försvinner – skuldkänslor – var det vårt fel? – kunde vi ha gjort något annorlunda? – älskar hon inte oss? Och sedan att hon är död – styckad – vanhelgad, skändad? Och till sist att det är ens egen far som gjort det?!? Den pappa som ska vara ett stöd, förebild, omhändertagande… Jag hoppas innerligt att de aldrig mer behöver träffa honom, att de fått all hjälp de behöver och lite till! Må de omgivas av varma, goda människor som överöser dem med kärlek och en tro på att de kan leva ett gott liv trots allt.

Det är så främmande, sånt här läser man om eller ser på film. Det finns liksom inte på riktigt, framför allt inte i det idylliska villaområdet i Spånga. Fy fan.

Frost och mörker

Sist jag skrev låg båten i sjön, vi hade ett par helger på sjön kvar och man kunde faktiskt ana lite sommarkänsla fortfarande. Sedan dess har vi varit med båten i Wasahamnen mitt i Stockholm City (inklusive besök på Ulla Winbladh och Mamma Mia the Party) och eldfesten på Utö såklart. Och nu när jag tittar ut genom köksfönstret ser jag ett stort åbäke till båt och några snöplogmaskiner. Time flies when you’re having fun. Eller som Kermit the Frog i Mupparna säger: Time is fun when you’re having flies. Haha.

Och nu är det evigt mörker och frost känns det som. Eller, det blir svinmörkt tidigt och det har varit frost några nätter nu. Winter is coming.

Vad jag vill säga är – som jag skriver i vareviga sällsynta inlägg – tiden går alldeles för fort!

Helgen i stan med båten var supertrevlig. Vi var tre båtar och ett ”landburet” par, totalt tio personer, som bokat Mamma Mia the Party för snart en månad sedan. Perfekt att ta båten in till stan även om det tog sin lilla tid.Härligt att se Gröna Lund från vattnet, i skymning. Det finns inget så ödsligt som ett stängt nöjesfält… I hamnen var det perfekt för det var nästan inga båtar och vi kunde välja och vraka bland platserna. Kan tänka mig hur det är på sommaren..! Det vräkte ner hela helgen med det gjorde inget. Vi såg dagföreställningen av showen, sedan blev det fortsatt ABBA-fest i båtarna, med quiz, musik och massor av vin. Det bästa med dagfest är att man sover gott väl innan midnatt, så att dagen efter blir hanterbar.

Hösteldarnas natt på Utö var också grym. Vi har inte varit med på ett par år p.g.a. makens jobb, men i år fick vi äntligen komma dit igen. Jimmy var också med, superkul att han väljer att vara med mamma trots att han är vuxen men det är väl så att han nu är tillräckligt vuxen för att faktiskt tycka att det är kul.

Det regnade hela natten till lördag och hela löredagsförmiddagen, men precis när det var dags att promenera till badklipporna där det bjöds på grillad korv och varm saft så sprack det upp. Det är alltid samma eldsjälar som står där och grillar och kommer med glada tillrop. Och gratis är det. Förr om åren har de också bjudit på glühwein till de vuxna men någon gringubbe/kärring har tydligen skvallrat eller klagat (till Länsstyrelsen?) så eftersom det inte är ett slutet sällskap så är det slut med det. Spelar ingen roll för oss, vi avslutar ändå sommaren i och med eldfesten och hoppar raskt över till vintern och har alltid med en termos med glögg och lite pepparkakor. Mums! För övrigt den enda gången på året jag äter varmkorv… För att komma till badklipporna går man en bit genom skogen och alltså – det fanns så mycket svamp! Den växte nästan ut på stigen och jag kan ju inte låta bli, det var bara att slita fram soppåsen (tom) och börja plocka. När alla andra gick tillbaka gick jag och maken några meter in i skogen och plockade på en halvtimme säkert 5 liter.. Älskar’t!

Några timmar senare, när mörkret började sänka sig, var det traditionsenlig eldshow i värdshusparken innan vi åt traditionsenlig middagsbuffé på värdshuset.

Showen var grym, de hade förnyat sig en del och det var kul att se! Buffén var sådär men det är alltid trevligt att vara på Utö Värdshus. Vi är där så ofta att vi börjar känna folket som jobbar där.. Dags att byta ö? Vi avslutade kvällen på en båt som tillhör en av Tobbes kompisar, Erik. Båten är så gigantisk att vi alla drygt 15 pers fick plats i soffgruppen på badbryggan (!).  Tror båten är närmare 80 fot. Vansinnigt, men ganska coolt att faktiskt fått vara ombord och se en sådan gigant i privat ägo på nära håll.

Men som sagt, nu är vår Yen (37 fot, vilket jag tycker är stort) uppe på backen för i år, vi har tömt den på allt och till och med hunnit vara med om lite landaktiviteter. Jag har t ex sett Ett slags liv, en film om och med Lars Winnerbäck som är något av en husgud… Och i samband med det lite mat och vin tillsammans med fina f.d. kollegor från Medley.

Vi tjuvstartade Halloween i helgen som gick med att alla fyra barnen + en flickvän var här på spökmiddag. Det är inte lika dödsviktigt som förr, men lite kul att fixa avhuggna fingrar och gravecakes.  Framför allt är det supermysigt att få träffa kidsen. Glada nyheter är också att David fick högsta betyg på sin första stora tenta, som bara 60% ens klarade av. Stolt i modershjärtat. Jimmy har inte haft någon stor tenta ännu men den kommer om ett par veckor.

Vi är ute i skogen minst en gång varje helg och har plockat så mycket svamp!! Vi har två stora burkar med torkad svamp, och massor av förvälld och fryst svamp – vi skulle nog kunna göra en stuvning i veckan ett helt år! Jag har gjort en del svamplasagne och improviserat en del, sååå gott! Testa att steka lök, ganska mycket svamp och spenat, krydda rejält med salt och peppar (och ev timjan), häll i grädde och koka en stund. Varva som en vanlig lasagne i 3-4 lager.  Självklart avslutar jag med Västerbottensost! Jag använder alltid färska lasagneplattor, då går det lite snabbare och jag kan vara lite mer noggrann när jag lägger plattorna. Gott, gott med en fräsch sallad till!

I fredags var jag och maken och hälsade på f.d. kollegor på Seapilot. Alla var inte där eftersom det var dag före röd dag. Det var kul att se dem igen men jag känner att jag verkligen gjorde rätt som gick vidare till Kronans Apotek. Jag trivs otroligt bra, börjar känna mig varm i kläderna och behöver inte fråga om allting. Nästa vecka går min första ”egna” kampanj igång, jag kommer inte att kunna sova ordentligt förrän jag vet att allt material kommer fram och ser ut som det ska haha!

Och igår fyllde världens finaste Sune åtta år! Ännu ett tecken på att tiden går alldeles för fort. Vi firade honom ordentligt med räkor till honom och hummer och råraka med löjrom till oss människor. Mumsigt värre!

Och sedan jag skrev om all svamp ovan så har vi hunnit vara ännu en gång i svampskogen så nu är typ hela matbordet fullt med rensad svamp som ska torkas. Jag måste köpa mig en svamptork!

Sista naturhamnen för i år

Årets båtsommar går mot sitt slut. Den har gått vansinnigt fort, jag har inte riktigt hunnit med. Men än är det ett par helger kvar. Nattens läger blev nog däremot sista naturhamnen för i år. I fredags åkte vi till Utö (nähääää?), där PP mötte upp. F var med, men J ville hellre stanna hemma. Vi åt middag på värdshuset, nästan inga gäster alls trots att det låg massor av båtar i hamnen. Vi hamnade bredvid en riktig raggarbåt om man får raljera så. Men vi hörde dem skråla och bröla om att vi minsann inte skulle palla att ligga bredvid dem hela natten, att vi skulle behöva kasta loss bara för att slippa dem osv. Ja ni fattar. Och visst var det ett jäkla liv – med dålig musik dessutom – men kl 01.23 blev det dödstyst. Så festliga var de haha.

Tänk att få vakna utan väckarklocka, smyga upp och glänta lite på kapellet och inse att du har höstens kanske vackraste dag framför dig ❤️ 

Vi låg i yttre hamnen tack och lov, för i inre hamnen låg bl a ”Marie-Louise” som blev portad på Sandhamn, och en annan skräckbåt som är ökänd på Utö. Det är en stor segelbåt som alltid, alltid, alltid skämmer ut sig eftersom folket – i olika konstellationer – ovillkorligen super skallen av sig. Män som kvinnor. Jag kan verkligen inte fatta charmen med det. Kan de inte gå på krogen inne i stan istället för att förpesta en av skärgårdens härligaste öar?!?

Nåja, tidigt på lördagen åkte vi vidare mot Kymendö, en annan favorit. ​

​Det blev vi, PP och M & A-S. Solen strålade vackert och det var riktigt varmt och härligt! Vi tog en vända i skogen och hittad massvis med svamp (trattisar och ett par Karl-Johan) som jag satt och rensade på berget i eftermiddagssolen. Ganska fantastiskt, faktiskt.På kvällen grillade vi innan vi åt och fikade i vår båt. Så mysigt och lite vemodigt eftersom jag vet att det här var sista naturhamnen för i år. Nästa helg åker vi antagligen till Wasahamnen vid Djurgården eftersom vi ska gå på Mamma Mia the Party, och helgen efter det är det Hösteldarnas natt på Utö. Sedan åker hon upp, vår kära Yen.

När vi kommit hem från Karlslund och käkat lunch drog jag på mig gummistövlarna igen och åkte ner till Bergaskogen. Hittade återigen massvis med trattisar. Efter en timme fick jag nog och vände hemåt. Och i vanlig ordning så hittade jag en sån där fantastisk svampmatta när jag precis bestämt mig för att ”nu har jag tillräckligt, nu åker jag hem”. En timme var jag i skogen och fick ihop svamp till säkert 4 rejäla stuvningar. Och igår minst lika mycket. En bra helg på många sätt.

Maken åkte och jobbade på kvällen, och jag sitter just nu och tittar på en av världshistoriens absolut sämsta filmer eftersom jag inte orkar sträcka mig efter fjärrkontrollen. Men tack och lov är klockan mycket och jag får krypa till sängs, släcka lampan och vänta på en ny vecka. Det känns inte ett dugg jobbigt, bara kul faktiskt!

Vilken film jag menar? 50 shades of Grey. Den ÄR verkligen inte bra. Och definitivt inte upphetsande, bara jävligt irriterande faktiskt. Bruden det handlar om är totalt intelligensbefriad och ett riktigt våp och såna karaktärer blir jag bara provocerad av.  Mr Grey är ju i och för sig rätt het, men eftersom jag nyligen sett en tv-serie med honom där han spelade en riktigt vidrig seriemördare har jag lite svårt att se honom som någon form av sexuell figur. Jag fick boken i present för några år sedan och det var som att läsa något jag själv kunnat skriva när jag gick på högstadiet. Och då tänker jag alltså på språket och inte på sexet för det visste jag knappt något om på den tiden.

God natt!